Skip to main content

Egenvårdsprogram

Information om talängslan för närstående

Du har förmodligen fått många olika anvisningar och uppmaningar från andra angående din talängslan. För att göra det lättare att våga tala kan du förmedla korrekt information om talängslan till dina närstående. Du kan visa dem denna sida eller dela den till dem.

När dina närstående får korrekt information om talängslan så kan de förstå dig bättre. Då kräver de till exempel inte för snabba framsteg av dig eller bidrar omedvetet till att upprätthålla din talängslan.

Del 1. Vad handlar det om? innehåller viktig information som även närstående kan ta del av.

Hur stöder man en ung person som inte talar?

Att undvika talsituationer som medför talängslan lindrar tillfälligt de svåra och jobbiga känslor som uppstår.

På kort sikt kan det fungera med att undvika talsituationer. Om man fortsätter att undvika dem under en längre period så stiger dock tröskeln för att tala ännu mer.

Viljan att arbeta för att lindra talängslan varierar. Det är naturligt att man inte alltid orkar öva.

Att stöda och uppmuntra

Vägen till förändring är ofta krokig. Den närståendes uppgift är att stöda och uppmuntra den unga på ett medkännande sätt samt hjälpa till att övervinna hindren.

Det finns många saker som du kan göra för att hjälpa din närstående att övervinna sin rädsla för att tala.

Du kan exempelvis prova på

  • att visa förståelse
  • att motivera
  • att visa riktningen
  • att uppmuntra
  • att själv föregå med gott exempel.

Att öka den ungas motivation

För att den unga ska våga öva på nya färdigheter och ta emot stöd krävs det att den närstående visar finkänslighet, medkänsla och alltid tar situationen och helheten i beaktande.

Det är krävande att samtidigt försöka förstå den ungas ångest samt stöda och motivera hen till förändring. Ert samarbete förbättras ifall den unga känner att du tar hens bekymmer på allvar.

Den ungas vilja att öva på talsituationer som medför talängslan varierar. Försök att acceptera denna variation och uppmuntra hen när övningen går bra.

Vad hjälper inte?

Det hjälper inte den unga ifall

  • man tvingar hen att utsättas för ångesten
  • man erbjuder hen färdiga lösningar
  • man gör saker på hens vägnar
  • man försöker intyga hen om att det inte finns något att vara rädd för.

Att ändra på vardagliga vanor och beteendemönster kräver ork och energi. I svåra livssituationer finns det vanligtvis inget utrymme för att öva på modet att tala.

Talängslan varierar beroende på situationen

Beskrivningarna av den unga kan variera mycket beroende på om beskrivningen ges av en förälder eller av skolpersonal. Hemma kan den unga vara avslappnad och pratsam. I skolan, vid hobbyer eller hos släktingar kan samma person däremot vara spänd, stilla och tyst. Den unga kan verka uttryckslös eller stel.

Hens beteende kan felaktigt tolkas som trots eller oförskämdhet.

När lönar det sig att börja öva?

Om den ungas talängslan stör vardagen och utgör ett hinder för att göra ålderstypiska saker så är det värt att ingripa.

Att ta i bruk nya handlingssätt och beteendemönster sker däremot inte av sig själv. Det kräver energi och ihållande övning. Fundera på om det finns utrymme för förändring i er vardag just nu. Har ni nu ork att kämpa för resultaten?

Är jag själv ångestfylld?

Ibland känner de närstående igen ångestsymtom även hos sig själva. Då kan det vara fördelaktigt att först fokusera på att lindra den egna ångesten. Då kan man föregå som gott exempel för den unga och visa hur ångest kan hanteras konstruktivt.

Man kan lära sig att hantera ångest till exempel med hjälp av Psykportens egenvårdsprogram för ångest.

När den närståendes ångest lindras förbättras ofta också den ungas situation.