Egenvårdsprogram

I det sårbara barnets mode finns det ett behov av att bli tröstad eller hjälpt. Om ens behov inte blir uppfyllda kan man ofta skifta till arga barnets mode i stället.

I det arga barnets mode upplever man ilska och frustration över att andra inte är där för en på det sätt man skulle vilja.

Man känner sig som ett argt barn: det är svårt att kontrollera sina känslor och hur man beter sig i situationen. Ilskan kan komma i okontrollerbara utbrott.

Exempel: Man blir arg på sin partner för att hen ska åka iväg på en resa. Det är svårt att reagera som en vuxen och kontrollera sina känslor.

Situationer där de egna behoven inte tillgodoses leder till att sårbarheten och ilskan stannar inom en. Samtidigt utvecklas vanligtvis en avvisande eller krävande attityd, en inre röst

• till ens egen sårbarhet (det sårbara barnet) eller ilska (det arga barnet)
• till de behov man har som sårbar eller arg

Detta kallas för bestraffande eller krävande mode. Det är som inre prat med sig själv: ”du är felaktig”, ”du borde vara något mer eller bättre”. Detta inre prat får en oftast att må dåligt.

Exempel: En inre röst som säger: "Varför är du rädd för att din partner åker iväg, skärp dig!" "Hen åker iväg för att du inte är tillräckligt bra" "Varför ska du alltid klamra dig fast vid andra?"

Det uppstår alltså en konflikt mellan sårbarheten och den inre bestraffande eller krävande rösten. Det är en svår situation att befinna sig i. Man blir då tvungen att utveckla så kallade överlevnadsmodes som skyddar mot känslor av sårbarhet. Dessutom gottgör man för eller blockerar på så sätt sin bestraffande eller krävande inre röst.

För att ett barn eller en ungdom ska kunna hantera svåra känslor måste hen utveckla sätt att klara sig. Dessa är till exempel

• Skyddande mode: Att stänga ut känslor från tankarna, till exempel genom att prestera, ständigt söka efter stimuli eller använda rusmedel.
  Exempel: Man tillåter sig inte att känna sig övergiven av sin partner eller hittar på en massa aktiviteter där hemma för att distrahera sig själv.
• Anpassande mode: Att glömma sina egna behov och anpassa sig till andras förväntningar.
  Exempel: Man försöker på alla olika sätt vara partnern till lags så att hen inte överger en.
• Överkompenserande mode: Att förneka sin egen sårbarhet och ilsket försvara sig även angående obetydliga saker.
  Exempel: Att själv bete sig avståndstagande och kallt mot partnern.

Dessa modes har barnet eller den unga behövt för att klara sig. Men ifall de förekommer för mycket hos en vuxen person kan de leda till problem.

I terapeutiskt arbete försöker man förstärka den så kallade vuxna delen i en person. I sund vuxen-mode är det möjligt att betrakta andra modes och vad de leder till så att säga från utsidan.

I denna mode förstår man sårbarheten; den bagatelliseras och ignoreras inte. En sund vuxen försöker trösta och stöda sin sårbara sida. Man försöker förstå orsakerna till sårbarheten och ilskan. En sund vuxen förhindrar att man är för hård mot sig själv och ser till att kraven på en själv inte är för höga.

Det är möjligt att förhålla sig till sig själv på samma sätt som när man tröstar ett barn eller en ung person som känner sig hjälplös och som behöver en vuxen för att trösta och försvara hen.

Exempel: Man berättar åt sin partner att man upplever svåra känslor på grund av att hen ska åka iväg. "Jag vill låta dig åka på resa men kunde du till exempel ringa mig under veckoslutet, det skulle hjälpa mig". Man kommer överens om att ses med en kompis så att man inte behöver känna sig så ensam. Man kan säga högt till sig själv: "Alla har sina egna sårbarheter, de är inte mitt fel. Jag är värdefull och det är viktigt att jag tar hand om mig själv trots att jag reagerar så här. Mycket av det som jag känner beror på vad jag varit med om som barn, och inte på vad som sker i nuet. Situationen är inte så farlig som den känns just nu".

Alla har en sund vuxen-mode, även om den verkar svår att nå. Denna mode går att förstärka senare, även om omständigheterna i barndomen har försvårat dess utveckling.

Modes kan ändras snabbt. Till exempel utlöser en svår situation lätt en snabb reaktion som känslor av sårbarhet. Den bestraffande rösten aktiveras och man går in i en överlevnadsmode, dvs. en skyddande mode, anpassande mode eller överkompenserande mode. Den underliggande sårbarheten kan då till och med glömmas bort eller förbises.

Däremot, i en situation då de känslomässiga behoven har uppfyllts och allt är bra sker klara skiften i modes mer sällan och vi kan vara oss själva. Man känner sig förväntansfull, lugn, nöjd och spontan. Detta kallas för det lyckliga barnet.