Egenvårdsprogram

Insjuknandetsbakgrundsfaktorer kan vara genetiska, psykologiska och kulturella. 

Bakgrundsfaktorer

Genetiska faktorer 

En genetisk risk är ärftlig. Den kan inte påverkas. 

Man har hittat genformer i den mänskliga genotypen som är vanligare hos personer med anorexi än hos andra. Dessa områden är också förknippade med bland annat typ I-diabetes och olika autoimmuna sjukdomar.  

Generna påverkar hur en person reagerar på energiunderskott. 

Även könet och hormonerna påverkar tydligen också risken att bli sjuk. Hos kvinnor ökar särskilt variationen i nivån av östrogen risken för sjukdomen under tonåren och menopausen. Manliga hormoner skyddar mot ätstörningar under puberteten.  

Gener gör i sig inte någon sjuk. Det behövs även gynnsamma villkor. Å andra sidan kan skyddande förhållanden hindra utvecklingen av en ätstörning. 

Psykologiska faktorer 

Stressande livshändelser kan fungera som psykologiska predispositioner. Det kan till exempel handla om att byta skola, en närståendes sjukdom, föräldrarnas skilsmässa, mobbning, sexuella övergrepp och våld i hemmet.  

Personer med ätstörningar har ofta problem med att känna igen och uttrycka sina känslor. Låg självkänsla är vanligt. Många personer med ätstörning är målinriktade och benägna att sträva efter perfektion. Inflexibilitet och svartvitt tänkande är också typiskt. 

Miljöns påverkan 

Idealisering av smalhet, nedvärdering av överviktiga människor och olika fitnesstrender kan påverka uppkomsten av en ätstörning.  

Uppmuntran inom ramen för ett fritidsintresse att kontrollera sitt ätande, sin vikt eller sin fettprocent, kan vara en utlösande faktor. Även att yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården fäster uppmärksamhet vid en ung persons vikt kan leda till att den unga börjar banta, vilket därmed exponerar hen för risken för ätstörning.  

Sjukdomar som kräver en speciell diet eller att äta mindre kolhydrater, såsom celiaki eller diabetes, är förknippade med en ökad risk för ätstörningar. Skuldkänslor över den egna livsstilen, som att man äter kött, verkar också som en bidragande faktor. 

Utlösande faktorer

Utlösaren av ätstörningsbeteende är inte densamma som orsaken till en ätstörning. En utlösande faktor avser en händelse eller upplevelse som väcker behovet hos den insjuknade av att reagera med ätstörningsbeteende. Då finns sjukdomen dock redan där och personen med ätstörning visar symtom. 

En ätstörning börjar med att man går ner i vikt. 

Det sista steget till sjukdomen är att personen börjar banta eller gå ned i vikt, oavsett orsaken till detta. Viktnedgången skapar ett energiunderskott. När det råder tillräckligt länge förändras hjärnaktiviteten hos en person som är benägen till en ätstörning. Hjärnans reaktioner på signalsubstanser som reglerar humör och ångest samt belöningssystemet förändras.  

Energiunderskottet orsakar en störning i kroppsbilden i hjärnan 

Med energiunderskottet känns kroppen mycket större än den egentligen är. 

Den som insjuknat i en ätstörning upplever inte heller längre ätandet som något tillfredsställande. Mättnad känns obehagligt och ångestfyllt, och hunger är i sin tur lugnande.  

För personer med hetsätningsstörning lindrar hetsätning tillfälligt ångest. Skuldkänslorna som följer tvingar den drabbade att återgå till att begränsa energiintaget.  

Fundera över orsakerna till insjuknandet 

Många olika faktorer behövs för att ätstörning ska uppstå. Oftast går det inte att urskilja en enda orsak till sjukdomen. 

Att söka efter orsakerna till sjukdomen är inte till någon nytta, särskilt i de tidiga stadierna av sjukdomen. Det gör det inte lättare att korrigera näringstillståndet.  

Sökandet efter orsaker fäster uppmärksamheten vid irrelevanta saker. Det går inte längre att göra något åt dem. Att känna till orsakerna korrigerar inte situationen och minskar inte ätstörningsbeteendet. Det förbrukar den insjuknade personens och hens närståendes resurser som skulle behövas för att göra förändringar här och nu.  

När kan man fundera över orsakerna? 

Att fundera på orsaker till insjuknandet kan vara till nytta när näringstillståndet har korrigerats och man lär sig nya handlingsmönster och funderar på hur man kan förebygga att sjukdomen återkommer.  

När en person som återhämtar sig från en ätstörning identifierar sina egna riskfaktorer kan hen uppmärksamma dem i framtiden och öva sig bort från skadliga tanke- och beteendemönster.