Egenvårdsprogram
Hur påverkar interaktion?
Sluta med anpassning
En ätstörning rör till hemlivet. Personen med ätstörning ställer olika ständigt ökande krav i fråga om måltider, mat och matlagning. Det är ofta mycket svårt för en närstående att sluta anpassa sig till dessa. Det får personen med ätstörning att göra kraftigt motstånd.
Att anpassa sig till kraven kan dock jämföras med att köpa alkohol till en alkoholist men att be hen att inte dricka den. Eftersom personen med ätstörning i ett visst skede av sjukdomen inte själv kan motstå ätstörningen, måste någon annan göra det för hen.
Typiska anpassningssätt
- Man undviker att göra den insjuknade arg, av rädsla för att hen ska sluta äta, säga upp kontakten eller skada sig själv.
- Man ingriper inte när man märker något onormalt, såsom att den drabbade tränar tvångsmässigt, kräks eller gömmer mat.
- Man skyddar den insjuknade personen från konsekvenserna av hens handlingar. Till exempel kanske man städar toaletten efter kräkningar.
- Man lugnar och slätar över för att minska den insjuknade personens ångest.
Vanliga anpassningskommentarer
- Du behöver inte göra det om det ger dig så mycket ångest.
- Du kan gå till ditt eget rum för att äta om det känns lättare.
- Du får jogga om det minskar din ångest.
- Nå, så länge du äter åtminstone något...
- Vad skulle du gå med på att äta då?
- Du är inte tjock!
- Du kommer inte att gå upp i vikt av det där!
De närståendes ork
När en närstående är utmattad har hen inte energi att kämpa mot ätstörningen utan sparar sina krafter genom att anpassa sig. Speciellt av denna anledning är det viktigt att den närstående tar hand om sin egen ork.
Att sluta anpassa sig blir också lättare om man bildar en enad front med andra som deltar i behandlingen av och stödet till personen som lider av ätstörningen. Då kan alla följa samma riktlinjer som man tillsammans har kommit överens om. Då kan också bördan delas tillsammans.
Den närståendes känslor
Ätstörningsbeteende väcker olika starka känslor hos den närstående. Sådana känslor kan till exempel vara:
- rädsla
- sorg
- hat
- frustration
- skuld
- hopplöshet
- skam
- känsla av att bli sårad
- bitterhet
- irritation
- utmattning
- ilska
- känsla av förlust
Även om känslorna är intensiva är de inte dåliga eller fel. Det är viktigt att den närstående kan ventilera dessa känslor med någon.
Att visa känslor
Det lönar sig inte att visa känslorna för personen med ätstörning. Personen med ätstörning uppfattar känslan, men kan inte tolka den korrekt.
Personen med ätstörning tolkar den närståendes känslor som negativa för sig själv. Hen kanske tror att föräldern är ledsen eftersom hen är en så dålig person. På så sätt kan den närståendes negativa känslor fungera som utlösare för ätstörningsbeteende.
Det är meningslöst att försöka vädja till den insjuknade personens empati. Hens resurser räcker inte till att på ett hälsosamt sätt ta hänsyn till att den andra personen mår dåligt.
Kritik och skuldbeläggande
Den insjuknade personens beteende, brist på sjukdomsinsikt och motstridiga inställning till återhämtning väcker hos den närstående lätt en vilja att kritisera. Man kan skuldbelägga personen med ätstörning för att inte försöka eller bristande motivation.
Det ökar dock inte den insjuknade personens mod eller vilja att försöka. Skuldbeläggande och kritik har snarare motsatt verkan.
Typiska kritiska eller skuldbeläggande kommentarer
- Jag orkar inte med dig!
- Jag skäms över dina påhitt!
- Varför gör du så här mot mig?
- Varför vill du inte bli bättre?
- Tänker du inte alls på andra?
- Försök nu ens!
- Det kan inte vara så svårt!
Kom ihåg
För att sluta anpassa sig och förbättra interaktionen hjälper det att
- externalisera ätstörningen
- reglera sina egna reaktionsmönster
- stå ut med den insjuknade personens ångest
- sluta låta sig provoceras, dvs. utveckla en så kallad teflonyta
Du kan läsa mer om dessa i verktygsdelen.
Påverka interna faktorer
Strävan efter perfektion och att vara målinriktad är vanliga personlighetsdrag hos personer med ätstörningar. Dessa kan upprätthålla sjukdomen.
Å andra sidan kan dessa egenskaper också vara en resurs för personen med ätstörning. När hen bestämmer sig för att agera gör hen det ordentligt ända till slutet. Det är det bra för de närstående att påminna den insjuknade om.
Det är också den närståendes uppgift att upprepade gånger påminna personen med ätstörning om att vara snäll mot sig själv och att mindre ofta är tillräckligt. Detta lyckas bäst när den närstående själv föregår med gott exempel genom att ta hand om sin egen ork. Att den närstående inte förebrår sig sina egna misstag fungerar också som ett gott exempel.
Samtal med personen med ätstörning
Personer med ätstörningar har en tendens till svartvitt katastroftänkande. De kan också ha en benägenhet att klamra sig fast vid obetydliga detaljer, såsom antalet bitar, kilogram kroppsvikt och enskilda prestationer.
Den närståendes uppgift är att upprätthålla helhetsbilden. Det är bra att påminna den insjuknade om att enskilda saker inte avgör hur livet och återhämtningen kommer att fortsätta.
Den närstående kan öva tekniken för motiverande samtal, vilket gör det lättare att öppna en konstruktiv dialog med den personen med ätstörning.