Egenvårdsprogram

Personen med ätstörning söker lätt möjligheter till ätstörningsbeteende hos den som lättast ger tillstånd till det. Detta skapar frontlinjer i hemmet som kan riva upp hela familjen. Syftet med en enad front är att sätta stopp för anpassningen.  

En enad front är också mycket viktig eftersom ätstörningen orsakar osäkerhet. Om uppmaningarna och råden som ges är motsägelsefulla, kan personen med ätstörning inte lita på att hjälparna vet vad de gör. Då vågar hen inte utmana ätstörningen. 

En enad front i praktiken 

Om personen med ätstörning frågar om hen måste äta all mat på tallriken, svarar alla i den enade fronten att det är alldeles tryggt. 

Det lönar sig att undvika en situation där tillhandahållandet av stöd förvandlas till en konflikt, som i följande exempel:  

• ”Du har redan ätit ganska bra, kanske det kan räcka...” 
• ”Nej, näringsterapeuten sa ju att allt borde ätas!” 
• ”Nåja, men det där är ju nog en väldigt stor portion! Inte konstigt om X inte orkar äta allt.” 

-> I det här fallet gör personen med ätstörning tolkningen: ”Den här portionen är för stor för mig och jag borde inte äta upp den.”  

När de som stöder debatterar fästs uppmärksamheten vid irrelevanta frågor. Personen med ätstörning får inte den hjälp hen behöver, och ätstörningen har vunnit ännu en omgång.  

Riktlinjer 

För att undvika att den enade fronten bryter ihop kan man hålla förhandlingar om riktlinjer utan att den insjuknade personen är med. Att övervinna en ätstörning är ett krig, och generaler diskuterar inte heller sin strategi i en fientlig spions närvaro.  

När den insjuknade är närvarande kritiserar man inte heller vad de andra som är involverade i vården och stödet gör. Feedback ges när personen med ätstörning inte är närvarande. Ett bra informationsflöde mellan de berörda parterna är av avgörande betydelse. 

Varför förverkligas inte alltid en enad front? 

Det är inte alltid lätt att visa upp en enad front i en familj. De vanligaste situationerna och deras orsaker presenteras nedan. 

• En av föräldrarna förnekar att det rör sig om en ätstörning. Detta är ofta kopplat till ätstörningsmyter och missuppfattningar om ätstörningar. 
• Endast en av föräldrarna är övertygad om att de bör vara involverade i behandlingen. Detta är ofta förknippat med förälderns skuldkänsla och rädsla för att göra misstag. 
• Föräldrarna är överens om behovet av att agera, men inte om genomförandemetoden. Detta är vanligtvis kopplat till luckor i kunskapen om behandling av ätstörningar. 
• Den insjuknade personens vikt har korrigerats och en av föräldrarna börjar ifrågasätta vikten av att äta och den andra förälderns agerande. Detta är vanligtvis förknippat med förälderns motstridiga inställning till kroppen och brist på information om de faktorer som upprätthåller ätstörningen. 
• En av föräldrarna går med i ätstörningens front och börjar utesluta den andra. Detta är ett anpassningsbeteende som orsakas av förälderns trötthet och rädsla för explosioner. 
• Förhållandet mellan föräldrarna är konfliktfyllt, och ätstörningen är bara ett vapen bland andra.  
• En av föräldrarna agerar, och den andra har gett upp. Detta är ofta kopplat till förälderns utmattning och känslan av hopplöshet som det leder till. 
• Det finns en enad front, men inte mot ätstörningen, utan mot personen med ätstörning. Då har externaliseringen av ätstörningen inte lyckats, utan föräldrarna ser situationen som den insjuknade personens fel. 

För de här problemen kan det hjälpa med att: 

• inhämta rätt information  
• värna om sin egen ork  
• utnyttja föräldrarnas naturliga styrkor 
• föräldrarna tillbringar egen tid tillsammans 
• lära sig att externalisera ätstörningen 
• hålla familjemöten och skriva ner familjens regler 
• ha ett direkt informationsflöde mellan föräldrarna – den insjuknade används inte för det 

En enad front i vården och med andra parter 

För att behandlingen av ätstörningen ska lyckas är det viktigt att andra utöver de närstående drar åt samma håll i frågor som näringsrehabilitering, uppsikt och motionstillstånd. Detta är viktigt i behandlingens sömmar, till exempel när man övergår från avdelning till öppenvård. Det är också viktigt mellan somatisk och psykiatrisk behandling.  

De närstående har rätt att få direkt information från de behandlande yrkesutövarna om vad som händer och hur man bör agera med personen med ätstörning. Personen med ätstörning ska inte användas för att förmedla information. 

Skola och fritidsintressen 

Det finns också andra aktörer i den insjuknade personens liv vars förståelse av saken har en betydande inverkan på återhämtningen. Om en skolelev har en måltidsplan och hens måltider måste övervakas, utgör bristen på övervakning vid skolmåltiderna en risk för näringsrehabiliteringens framgång.  

Vårdnadshavarna bör begära ett möte med elevhälsan så att alla vet vad de ska göra. Vårdinstansen ska stödja vårdnadshavarna i detta.  

Problem med återhämtningen kan också orsakas av skolidrotten, hälsokunskap och huslig ekonomi. Då är det bra att informationen flyter mellan vårdnadshavare och lärare om vad som bör beaktas.  

Information om en ung person med ätstörning i skolan

Vid en idrottshobby är det viktigt att tränarna är medvetna om begränsningarna när det gäller mängden motion eller tävlande och tar hänsyn till det ökade behovet av energi.