Egenvårdsprogram

Hur känner man igen ett återfall i en ätstörning? 

Kriterierna för återfall av en ätstörning är mer eller mindre desamma som för diagnos. Ett återfall av ätstörningen börjar långt innan de officiella kriterierna är uppfyllda.  

Varningstecken på återfall av ätstörningen kan märkas redan innan situationen är långt framskriden. Ju tidigare man känner igen och erkänner tecknen, desto snabbare kan man vidta åtgärder och förhindra att situationen förvärras. 

Närstående spelar ofta en viktig roll i tidig identifiering och ingripande. 

Förnekelse 

Att erkänna att ätstörningen återkommer hindras av förnekelse hos både närstående och den som har återhämtat sig. Den närstående kan hoppas att de varningstecken hen lagt märke till inte stämmer eller att situationen kommer att gå över av sig själv.  

Personen som återhämtat sig kan å andra sidan bagatellisera sina handlingar: ”Bara en gång skadar inte. I morgon gör jag rätt igen! Jag har kontroll över situation.”  

Hen kan känna skam eller skuld för att ha fallit i samma fälla. Detta gör det svårt att erkänna situationen och be om hjälp. 

Lindrigt återfall 

Vanligtvis ökar ätstörningstankar tillfälligt på grund av någon utlösande faktor. Ibland kan det förekomma tecken på kompensation i beteendet. Sådana tecken kan till exempel vara att man föredrar livsmedel som känns trygga och hoppar över måltider för att man säger att man har bråttom. Personen kan försöka dra sig tillbaka från socialt ätande och tidsfördriv. 

I takt med att situationen fortsätter minskar flexibiliteten.  

Måttligt återfall 

Ätstörningstankarna börjar råda under en stor del av tiden. Personen agerar i allt högre grad i enlighet med dem.  

De tidigare formerna av ätstörningsbeteende återkommer och är redan tydligt märkbara. Det fysiska tillståndet börjar försämras. Vikten minskar och trötthet, oförmåga att koncentrera sig och frysande ökar. Humöret blir sämre och känsloutbrotten ökar. 

Fullskaligt återfall 

Personen är helt i ätstörningens våld. Störning i kroppsbild, bristande sjukdomsinsikt och ätstörningsrutinerna återkommer. Ätstörningspratet ökar och personen drar sig undan sociala relationer. Försöken att dölja situationen upphör.  

Motståndet mot försök att ingripa ökar. Det syns tydliga förändringar i det fysiska tillståndet. Dessa inkluderar till exempel viktminskning eller betydande fluktuationer i vikten, utebliven menstruation, lågt blodtryck och låg puls samt tecken på undernäring i blodprov. 

Att ta upp återfall av ätstörningen 

Man bör ingripa så snart situationen upptäcks. Det lönar sig att komma ihåg samma attityd som tidigare: Personen med ätstörningen ska inte skuldbeläggas eller kritiseras för det som hänt.  

Var beredd på motstånd eller förnekelse. Å andra sidan kan ditt ingripande också vara en lättnad för personen med ätstörning. 

Med en minderårig eller en ung vuxen som bor hemma kan en återkommande ätstörning hanteras på samma sätt som första gången. Uppsikten ökas och ansvaret flyttas till föräldrarna. Att ingripa med en oberoende vuxen måste godkännas av denne. 

Berätta om vad du märkt 

Du kan ta upp saken genom att berätta om dina egna observationer sakligt och lugnt. Du kan till exempel säga: ”Under de senaste veckorna har jag märkt att du äter mindre på kvällen. Jag tycker också att du har varit lite mer dämpad. Det gör mig orolig.”  

Ge utrymme 

Efter detta kan du ge personen med ätstörning utrymme att berätta om saken själv: ”Vad tänker du själv? Hur ser du på situationen?” Dras inte in i en eventuell känslomässig reaktion, även om dina egna känslor av oro eller rädsla aktiveras.  

Notera och namnge känslorna 

Notera och namnge känslan: ”Det verkar som om du också är orolig/rädd/upprörd över det. Skulle du kunna berätta mer för mig? Skulle det hjälpa om du pratade med mig om det?  

Om personen med ätstörning uttrycker sina tankar och sin oro, bör de inte ignoreras. I stället är det bra att erkänna känslan: ”Jag förstår att du är förvirrad/rädd/frustrerad /arg när samma tankar kommer tillbaka/du känner för att gå tillbaka... Det skulle jag också vara.”  

Tacka 

Det finns också anledning att tacka personen med ätstörning för att hen delat med sig av sina tankar: ”Jag är stolt över dig för att du vågade berätta detta för mig. Det var säkert inte lätt.” 

Problemlösning 

Efter detta kan du med en ung eller vuxen gå vidare till problemlösning: ”Vad har du tänkt göra åt det?”, ”Hur kan vi börja rätta till situationen?”, ”Hur kan jag hjälpa?”