Egenvårdsprogram

Många maneter är giftiga. Därför används maneter för att beskriva reaktioner som innehåller många starka negativa känslor. En manet-närstående visar dem för personen med ätstörning utan filter. Känslorna varierar också ofta från den ena sidan till den andra.  

Om den närstående är en förälder kan hens uppfattning om sig själv som fostrare ha kollapsat. Hen kontrollerar inte sina känslor i situationer som hen upplever som orättvisa och skrämmande. 

Beteendet kan vara att beklaga sig, visa sin egen ångest, vara martyr, gråta, visa missnöje eller skuldbelägga den insjuknade.  

Beteendet beror ofta på att den närstående har felaktiga uppfattningar om ätstörningar och deras orsaker. Det manetliknande reaktionsmönstret ökar den insjuknade personens skuldkänslor. Negativa känslor kan reflektera tillbaka från personen med ätstörning och förvärra den onda cirkeln. En manet-närstående blir också lätt utmattad.  

Den strutsliknande reaktionen är att ”sticka huvudet i sanden”. Då försöker den närstående att undvika känslor. Hen förnekar problemen som orsakas av ätstörningen eller överlämnar ansvaret för hanteringen av dem till andra.  

Typiskt beteende är att bagatellisera den insjuknade personens symtom eller förneka att ätstörningen är en sjukdom. Att blunda för ätstörningsbeteende kan också förekomma. Strutsen kan också konstatera att det inte är hens sak att hjälpa.  

En närståendes strutsreaktion beror ofta på okunnighet. Anledningen kan också vara att livet med en ätstörning känns kaotiskt och att det känns överväldigande att utmana ätstörningen. Det är lättare att undvika svåra situationer och hoppas att saker kommer att ordna sig ändå.  

Personen med ätstörning upplever att strutsen inte bryr sig om hen. Personen med ätstörning känner inte heller att hen förtjänar hjälp. Det undergräver hens självkänsla. 

Om en av de två vårdnadshavarna reagerar som en struts, måste den andra ta allt ansvar. Detta belastar den andra föräldern och försvagar den enade fronten. 

Kängurun bär länge på sin unge. Därför beskrivs anpassande och överbeskyddande beteende som en kängurureaktion. 

En kängurunärstående skyddar personen med ätstörning från ångesten som uppstår när ätstörningen utmanas. Hen tror att detta får personen med ätstörning att må bättre. 

Återhämtningsriktningen är förlorad och den närstående anpassar sig till ätstörningsbeteendet. Hen försöker uppfylla den insjuknade personens önskemål. Hen kan besöka flera butiker för att leta efter en viss yoghurt som personen med ätstörning går med på att äta. Hen städar upp spåren av hetsätning eller kräkningar så att personen med ätstörningen inte behöver möta dem. När personen med ätstörning har ångest lugnar kängurun hen under flera timmar. 

Kängurun gör de svåra sakerna i den insjuknade personens ställe. Hen kan, på order av den insjuknade, dölja situationen för andra.  

Avsikten är god. Ofta har i synnerhet föräldrar en stark önskan om att göra allt de kan. Kängurureaktionen belönar dock personen med ätstörning för ätstörningsbeteendet och upprätthåller sjukdomen. Personen med ätstörning lär sig inte heller att hantera svåra situationer på egen hand.  

En trött närstående reagerar ofta som en känguru. Hen orkar inte längre kämpa emot ätstörningen. Anpassning känns som ett enklare och mindre skrämmande alternativ. Det leder till kaos hemma och att den närstående blir ännu mer utmattad.

Motsatsen till kängurun är den aggressivt attackerande noshörningen. En närstående som reagerar som en noshörning försöker övertyga personen med ätstörning med logiska argument. Hen börjar lätt debattera med ätstörningen.  

Sjukdomen påverkar emellertid hjärnans funktion hos den insjuknade på ett sådant sätt att rationella argument inte fungerar. En noshörnings-närstående blir frustrerad och arg. Hen börjar kritisera, diktera, skrämma och hota. Hen försöker visa riktningen genom tvång.  

Noshörningsreaktionen härrör vanligtvis från den närståendes analytiska tänkesätt. Hen tror att man genom att tala förnuft kan hjälpa personen med ätstörning att återhämta sig. I bakgrunden kan också finnas en svårighet att förstå ätstörningen som en sjukdom.  

Den aggressiva attityden gör att personen med ätstörning känner sig ensam, missförstådd och avvisad. Det gör att personen med ätstörning gör motstånd mot den närståendes försök att hjälpa. 

En lättare version av den attackerande noshörningen är terriern, som skäller för minsta lilla. En närstående som beter sig som en terrier tjatar om ätstörningsbeteendet. Hen påpekar misslyckanden eller brist på försök. Hen slänger ur sig sarkastiska kommentarer om den insjuknade personens oförmåga att fatta beslut som främjar återhämtning. 

I bakgrunden finns vanligtvis cynism och frustration hos den närstående. 

Det terrierliknande reaktionsmönstret påminner om den upplevelse som personen med ätstörning har av sig själv. Det försvagar den insjuknade personens självkänsla ytterligare och urholkar hens hopp om återhämtning. 

Som ett resultat slutar personen med ätstörning lyssna på den terrier-närståendes bjäbbande och vill inte ens försöka längre. 

Sankt bernhardshund används som räddningshund under svåra förhållanden i Alperna. Därför beskriver den en orädd, lugn och trygg stödperson. Sankt bernhardshunden skräms inte av ätstörningens hot. Den blir inte heller förlamad av rädsla och undviker inte problem. Den leder personen med ätstörning till säkerhet vänligt men bestämt.  

I praktiken förebygger den närstående skadliga handlingar hos personen med ätstörning på ett vänligt men bestämt sätt. Hen vädjar till hur viktig personen med ätstörning är för hen. 

Den närstående förblir lugn, även om den insjuknade personen försöker provocera. Hen debatterar inte och visar inte sina egna negativa känslor. Hen blir inte förskräckt över vad personen med ätstörning säger eller känner. Hen försöker stå ut med den insjuknade personens ångest och rädsla utan att visa sin egen. 

Den närstående kan också använda en fyr som stärkande föreställning, som visar den insjuknade riktningen mitt i en ätstörningsstorm. Även när ätstörningens vågor av ilska och motstånd slår mot fyren, står den stadig och orubblig mitt i stormen. 

D​elfinmamman lyfter sina ungar till vattenytan för att andas, eftersom ungen behöver syre och kan inte i början simma. När ungen lär sig att simma, stannar mamman för att följa med situationen. På samma sätt låter en delfin-närstående inte personen med ätstörning drunkna i ätstörningen. Hen stöder, hjälper och uppmuntrar personen med ätstörning att återhämta sig.  

I praktiken ger den närstående personen med ätstörning ansvar i enlighet med vilket stadie ätstörningen är i. Hen lämnar inte personen med ätstörning att klara sig själv alltför tidigt. Hen tar ansvar igen om personen med ätstörning inte klarar av att göra det.  

Delfinen låter dock personen med ätstörning försöka. Hen ger positiv feedback också för försök. Hen håller ett öga på helheten och riktningen mot återhämtning. 

Hen blir inte arg över motgångar, utan uppmuntrar den drabbade framåt. När den insjuknade inte ännu vill återhämta sig eller tror inte att det kommer att lyckas, upprätthåller den delfin-närstående hoppet om återhämtning. 

Ett barn som lär sig att gå kan också användas som en föreställning. Först hjälper föräldern barnet genom att hålla i båda händerna. Sedan hjälper föräldern till med ena handen och minskar hela tiden hjälpen alltmer. Till sist följer föräldern efter barnet och hjälper hen att resa sig om det behövs. Föräldern håller ändå inte i barnet i åratal.