Egenvårdsprogram

Självbehärskning 

”Jag undviker att hamna i repetitiva diskussioner eller debatt med den insjuknade. De här diskussionerna handlar ofta om vikt, kalorier, mat och motion. Att delta i ätstörningsprat ger personen med ätstörning illusionen att ämnet är viktigt. Ätstörningslogiken kan inte övervinnas med rationella argument.”

”Jag står emot viljan att ständigt påminna om överenskomna mål och att ge råd om hur de uppnås.”

Återhämtning kräver att den drabbade själv önskar en förändring. Att predika eller ge råd bär inte långt. Personen med ätstörning vägrar att lyssna på tjatande, och hot orsakar motstånd hos hen.  

Det är bättre att personen med ätstörning hittar sitt eget sätt att klara av livet utan ätstörning. Detta kan främjas genom motiverande samtal, mer på sidan 15. Motiverande samtal.

”Jag står emot viljan att förhöra den insjuknade personen om hens beteende, även om jag är orolig.”

Att direkt visa misstro och misstänksamhet är nedslående. Det lönar sig ändå inte heller att vara blåögd. Om du misstänker att den insjuknade fuskar, skärp uppsikten och eliminera möjligheten att fuska.  

Ju tryggare och mer komplett miljön är för den insjuknade, desto lättare är det för hen att motivera för ätstörningen att det inte finns något hen kan göra åt saken.  

Det är ingen idé att fråga varför personen med ätstörning agerar som hen gör: ”Varför gömde du mat i ditt rum?” Ett mer användbart tillvägagångssätt är att säga till exempel: ”Jag hittade gömd mat i ditt rum. Kan du hjälpa mig att förstå vad det här handlar om?”

Tålamod 

”Jag försöker hålla mig lugn när jag möter besvärligt beteende.”

Det är förståeligt att man blir provocerad, men det leder vanligtvis till upptrappning och till sist till explosion. Att externalisera ätstörningen hjälper till att undvika detta, mer om det på sidan 2. Externaliserande av ätstörningen. Att utveckla en teflonyta är också till hjälp, mer om det på sidan 4. Teflonyta.

”Jag försöker behandla den insjuknade med förståelse, även om jag är arg eller frustrerad.”

Många som har återhämtat sig känner att ingen förstod hen och att hen lämnades ensam med sin sjukdom. En förstående attityd visar personen med ätstörning att man vill hjälpa hen. Det lyckas inte alltid. Då är ett förstående beteende att be om ursäkt för att man blivit arg.

”Alltid när det är möjligt försöker jag ha ett trevligt samtal med personen med ätstörning om något annat än ätstörningen.”

Det är lätt för den närstående att bli blind för situationen när de inre resurserna ägnas på att stödja personen med ätstörning. Men de som har återhämtat sig från en ätstörning har funnit det uppmuntrande att de har setts som människor och inte bara som personer med ätstörningar.

Stå ut med den insjuknade personens ångest 

”Jag kommer ihåg att min egen ångest är en återspegling av den insjuknade personens känslor. Jag skiljer mina egna känslor från hens.”

Empati är inte detsamma som sympati. I empati är målet att förstå den andra personens känslor, men du behöver inte uppleva dem själv. I sympati lever man sig in i den andras känslor. Risken är att de starka känslorna sveper en med sig. Då kan man inte hjälpa den andra personen. 

När någon faller ner i en brunn hoppar den sympatiska personen själv ner i brunnen för att kunna trösta den som fallit. Båda förblir alltså kvar i brunnen. Den empatiska personen berättar i sin tur för den som fallit att hen ska hjälpa till och letar upp ett rep eller en stege för att få upp personen i brunnen.

”Jag varken förfärar mig, ogiltigförklarar eller lugnar.”

Förfäran över den insjuknade personens tankar minskar den drabbades vilja att tala. Personen med ätstörning fruktar att den förskräckta närstående kan gå sönder av vad hen hör – så hur skulle den förfärade personen kunna hjälpa?  

Att ogiltigförklara tankar och känslor låter förstå att de inte spelar någon roll.  

Att lugna personen med ätstörning minskar tillfälligt hens ångest. Snart kommer den tillbaka ännu starkare. Det krävs mer och mer lugnande. Detta är mycket bindande för den närstående. Det hjälper inte heller personen med ätstörning att lära sig att hantera svåra känslor.