Egenvårdsprogram

Självskadebeteende är ett exempel på en alltför kraftfull copingstrategi, dvs. ett sätt att försöka klara av en viss situation. På kort sikt kan framkallandet av fysisk smärta vara effektivt för att lindra psykisk smärta eller känslolöshet. Känslan av smärta får kroppen att producera välbefinnandehormoner, vilket också gör den fysiska smärtan lättare att uthärda.

Självskadebeteende inskränker livet

På lång sikt hjälper självskadebeteendet dock inte till med att hålla svåra känslotillstånd borta. Tvärtom hindrar det en från att på ett fungerande sätt lära sig att hantera att man mår dåligt. Det skapar också ofta ytterligare stressfaktorer i livet, såsom skärsår eller brännmärken, skam, skuldkänslor och hemligheter.

Den som skadar sig kan börja distansera sig från nära personer och dölja sina skador och ärr. Livet kan också inskränkas på andra sätt: mängden meningsfulla aktiviteter minskar när fokus ligger på att undvika svåra känslor.

Man kan också utveckla en tolerans mot självskadebeteendet, och då behöver man t.ex. skära sig ännu djupare eller hitta nya sätt att skada sig själv för att uppnå en lindrande effekt. På så sätt ökar också skadorna.

Självskadebeteende är en negativ copingstrategi

Negativa copingstrategier är beteendemönster som ger tillfällig lindring, men som på lång sikt orsakar mer skada och farliga situationer. Det kan till exempel handla om självskärning, rusmedel och rökning, hetsätning, våld, hasardspel, risktagande eller sexuellt beteende man inte mår bra av.

Nedan följer ett exempel på vilken typ av händelsekedja som kan uppstå kring självskärning och andra negativa copingstrategier.