Stöd till föräldrar med en självdestruktiv ungdom

På den här sidan kan du läsa  

• om tillvägagångssätt och känslor hos föräldrar 
• om samarbetet mellan föräldrar och vårdinstansen 
• hur situationen påverkar hela familjen 
• om upplevelser från personer som har gått igenom samma sak.   

Självskadebeteende hos ett barn väcker ofta stora, svåra och motstridiga känslor hos föräldrar. Föräldern känner ofta oro, hjälplöshet, rädsla och sorg, men också skuld och skam. Det är också vanligt att man är arg. 

Reaktioner hos föräldrar 

Det kan vara mycket svårt att få kontakt med en ung person som är självdestruktiv. Det kan vara outhärdligt för en förälder att känna att man inte kan skydda sitt eget barn från att må dåligt, eller ta bort självskadebeteendet.  

Att föräldern är upprörd eller orolig visar att hen bryr sig. Samtidigt kan denna rädsla också få föräldern att agera på ett sätt som inte hjälper ungdomen.  

Tänk på riskplatser

• En förälder kan känna ett behov av att skydda den självdestruktiva ungdomen från alla svåra känslor och all stress, eftersom hen är rädd att det kommer att förvärra situationen. De goda avsikterna kan dock leda till problem, om föräldern i rädsla för konflikt till exempel undviker att prata om viktiga saker med ungdomen, eller inte sätter nödvändiga gränser. 
• En orolig förälder kan försöka skydda ungdomen genom att begränsa eller övervaka hens liv för mycket. 
• Ibland märks en förälders oro och ängslan genom att hen blir arg, förringar saker, sluter sig eller beter sig avvisande när ungdomen pratar om självdestruktivitet eller uttrycker svåra känslor. Då kan ungdomen uppleva att hen inte kan vända sig till sina föräldrar. 
• Föräldern kan gå så mycket upp i att oroa sig för ungdomen, att hen själv blir helt utmattad. 

Föräldrar i samma familj reagerar ofta på olika sätt på den ungas självskadebeteende. Det skapar lätt spänningar mellan föräldrarna.  

Självskadebeteende och ungdomsåren 

I ungdomsåren försöker man hitta svar på frågor som rör självständighet och identitet. Ungdomen söker sin roll som en separat person utanför barndomsfamiljen, men är också fortfarande en del av den. Samtidigt trevar hen efter uppfattningen om vem och hur hen är som person.  

Detta vacklande mellan självständighet och beroende som är en del av ungdomsåren förvirrar och frustrerar nästan alla föräldrar då och då. För föräldrar med en självdestruktiv ungdom kan det kännas särskilt motsägelsefullt.  

• Den ungas strävan efter självständighet kan kännas skrämmande för en förälder som oroar sig för barnets självskadebeteende. Då kan det vara svårt att släppa taget om ungdomen eller att ens hålla distans en kort stund, trots att det skulle vara bra för ungdomens utveckling.  
• Å andra sidan kan den ungas beroende av föräldrarna göra dem rädda för att hen inte kommer att bli självständig, eller att hen har stannat i utvecklingen. Då kan föräldern propsa på att ungdomen ska bli självständig just när hen behöver stöd och trygghet av sina föräldrar. 

Stöd från föräldrar och professionell hjälp 

Man bör också alltid söka professionell hjälp för självskadebeteende. Det är dock inte alltid lätt att hitta det. Ibland kan det kräva stora ansträngningar från föräldrar för att få hjälp för ungdomen.  

Spänningarna mellan självständighet och beroendeförhållande som är en del av ungdomsåren kan också synas i frågor som rör att söka hjälp. 

• Ungdomen kan vilja ha och behöva mycket hjälp av sina föräldrar när det gäller praktiska saker, i att lösa problem och med att söka hjälp. 
• Å andra sidan kan ungdomen också vilja dölja vården från föräldrarna eller åtminstone hålla det som en privat ensak. 
• Det är också vanligt att ungdomen vill och behöver mycket hjälp i vissa frågor som rör vården eller tillfrisknandet, men inte vill att föräldrarna ens ska veta om vissa andra saker. 
• Ungdomen kan ha motstridiga känslor till vården. Hen kan också sluta med vården utan att berätta det för sina föräldrar.  

Föräldrarna är ofta mycket oroliga och känner sig mycket hjälplösa om man inte hittar ett lämpligt vårdställe eller om ungdomen inte vill ha vård. Då är det särskilt viktigt att föräldrarna söker stöd från till exempel organisationer.   

När ungdomen får vård 

Ungdomen och föräldrarna kan ha olika önskemål eller förväntningar på hur mycket föräldrarna ska delta i vården. För en förälder kan det kännas naturligt att tänka att vården helt och hållet är ungdomens ensak. En annan förälder skulle vilja vara aktivt delaktig i hela vårdprocessen.  

Det är bra att försöka hitta en bra balans för föräldrarnas deltagande tillsammans med professionell personal och den unga själv.

Andra familjemedlemmar 

När en ung person är självdestruktiv kan det vara som att hela familjens liv stannar upp runt krisen. Särskilt när självskadebeteendet har lett till handlingar kan det börja ta över hela familjens liv.  

Det är viktigt för hela familjen att fortsätta med en så normal vardag som möjligt. Även i en kris finns det också andra människor i familjen. Det är viktigt att se till att de mår bra.  

Relationer i familjen 

• Om det finns andra barn i familjen behöver de stöd från de vuxna för att växa och utvecklas även under krisen. Dessutom behöver de stöd för att hantera de känslor som kommer upp på grund av syskonets självskadebeteende.
• Även föräldrarnas relation behöver tid och omsorg för att de ska orka stötta varandra och sina barn.  
• För en ensamstående är det särskilt viktigt att vårda sina relationer med vuxna utanför familjen, så att hen inte blir ensam. 

Att söka hjälp 

Det är oftast ett orimligt krav att föräldern eller föräldrarna själv ska bära hela familjen i krisen. Det är bra att med låg tröskel kunna be om och ta emot hjälp både från sitt stödnätverk och från professionell personal.  

Till exempel kan man hitta hjälp för syskon, föräldrar eller hela familjen till en självdestruktiv ungdom från till exempel rådgivningen, skolan, en instans som vårdar ungdomen eller från barnskyddet. 

Stöd från det övriga stödnätverket 

Familjens eget stödnätverk kan innefatta till exempel far- och morföräldrar, faddrar, barnets kompisars familjer, andra släktingar och vänner. 

Deras stöd kan vara mycket viktigt i en självdestruktiv kris. Å andra sidan kan det hända att stödnätverket reagerar starkt känslomässigt på krisen, vilket kan vara utmanande.  

Men om man inte har ett nätverk? 

Om familjens eget stödnätverk eller litet eller inte finns, är det särskilt viktigt med stöd från professionell personal och kamratstöd. Man bör prata direkt med professionell personal om behovet av stöd och bristen på stödnätverk.  

Om du ensam bär ansvar för en självdestruktiv ungdom

• Säkerställ att den personal som vårdar ungdomen förstår din situation och hur ensam du är i situationen. 
• Prata direkt med personalen om hur du orkar med situationen. Försköna eller förringa inte situationen. 
• Ta emot hjälp. Kräv inte att du ska klara dig själv. 
• Kamratstöd kan vara särskilt viktigt om det inte finns en till förälder med i bilden som kan dela oron.