Var kan man få hjälp för självdestruktivitet?
Är du i fara just nu?
Sök omedelbart hjälp ifall du precis har försökt begå självmord eller om det finns risk för att du kommer att försöka begå självmord. Ta direkt kontakt med närmaste akutmottagning eller ring nödnumret 112.
När du söker hjälp, och under vårdens lopp, är det viktigt att du berättar öppet om dina självmordstankar och eventuella tidigare självmordsförsök. Då kan personalen hjälpa dig på bästa sätt.
Om du har självdestruktiva tankar men inte är i direkt fara kan du söka hjälp via
- din hälsostation
- studerandehälsovården
- företagshälsovården.
Du kan be en anhörig du litar på eller till exempel en lärare om stöd för att söka hjälp.
Du kan också dygnet runt och anonymt få samtalshjälp via Mieli rf:s kristelefon: tfn 09 2525 0112.
Unga personer kan på nätet få hjälp via bland annat chatten Sekasin eller Sekasin Gaming. Vuxna kan få hjälp via chatten Solmussa.
Hur behandlas självdestruktivitet?
Syftet med behandlingen av självdestruktivitet är att livet ska börja kännas värt att leva igen. För att målet ska kunna uppnås måste man vara vid liv.
Därför försöker yrkespersonalen på olika sätt hjälpa den självdestruktiva personen att skjuta upp sitt självmord. Om personen ännu inte helt kan släppa tankarna på självmord börjar man med att skjuta fram självmordet ett litet steg i taget.
Behandlingen av självdestruktivitet består av två parallella mål
- Att hålla sig säker även i de svåraste stunderna och då man mår som sämst.
- Att förstå orsakerna bakom självskadebeteendet och lösa dem, alltså att ändra hur man mår.
Vägarna som väljs för att uppnå respektive mål är individuella.
MÅL 1: Att hålla sig säker
Genom att hålla sig säker får man tid och möjlighet att identifiera och förändra orsakerna till självdestruktiviteten.
Det finns många metoder som man kan använda för att förhindra att impulsen att begå självmord leder till självskadebeteende. Trots att man i ett självdestruktivt tillstånd ofta känner att ingenting hjälper, så är det inte sant.
Oftast hjälper ganska enkla metoder en att må så pass mycket bättre att man inte längre behöver skada sig själv. Det är viktigt att försöka hitta och öva på lämpliga metoder med stöd av yrkespersonal.
- Man börjar ofta må bättre ifall man får prata om hur dåligt man mår med en medkännande lyssnare. Att beskriva hur man mår i skrift kan även hjälpa en att bearbeta sina känslor och tankar samt få distans till dem.
- Olika aktiviteter som riktar ens uppmärksamhet på något annat kan hjälpa en att skjuta upp de självdestruktiva handlingarna och få en att må bättre. Man kan exempelvis se på sin favoritserie, gå ut i naturen, göra något med händerna eller umgås med andra.
- Psykofysiska metoder får en ofta att må bättre eftersom man medvetet ändrar på kroppens fysiologiska tillstånd. Man kan exempelvis ändra på sin kroppstemperatur genom att duscha kallt, höja pulsen genom motion eller förlänga utandningen genom att göra en andningsövning.
- Läkemedelsbehandling kan hjälpa i de svåraste stunderna.
För att hålla sig i säkerhet är det bra att ha en skyddsplan. Det är särskilt viktigt ifall ens självdestruktiva impulser tidigare lett till självskadebeteende.
MÅL 2: Att förstå och lösa orsakerna
- Självdestruktivitet kan förekomma i samband med en psykisk sjukdom, till exempel en affektiv störning eller psykos. Det kan även förekomma i samband med en somatisk sjukdom som orsakar smärta, är livshotande eller sänker funktionsförmågan. Ifall självdestruktiviteten orsakas av en sjukdom så är det ofta till hjälp att effektivt behandla sjukdomen.
- Man ska dock inte se självdestruktivitet endast som ett sjukdomssymtom; det är inte alltid kopplat till en sjukdom. Utöver eller i stället för att självdestruktivitet beror på en sjukdom så kan det påverkas av faktorer som är kopplade till personens livshistoria och livssituation. I dessa fall är det viktigt att förstå dessa individuella faktorer.
När man förstår vilka faktorer som ligger bakom ens självdestruktivitet så finns det nästan alltid möjlighet att också påverka dem. Därför ska man försöka reda ut sin situation med hjälp av yrkespersonal.
Sjukhusvård
Ifall man mår väldigt dåligt så kan det finnas ett behov av att under en kort period få vistas i en trygg miljö där man blir övervakad och där det sätts gränser. I dessa fall kan man överväga till exempel sjukhusvård.
Målet är att avlägsna den omedelbara risken för självmord och förstärka ens förutsättningar att kunna hålla sig i säkerhet, till exempel med hjälp av en skyddsplan.
Även under sjukhusvården försöker man utreda de faktorer som har orsakat självdestruktiviteten så att man i fortsättningen kan påverka dem.
Det är ofta svårt att berätta om sin självdestruktivitet
Det är vanligt att man tvekar inför att berätta om sina självmordstankar när man söker hjälp. Man kan skämmas över tankarna eller vara orolig för vad som händer efter att man har berättat.
Det kan vara enklare att berätta om det som tynger en ifall man först berättar att det känns svårt för en.
Man kan till exempel säga:
- "Det är svårt för mig att prata om det här"
- "Jag är inte säker på om jag vågar/vill berätta"
Då kan yrkespersonalen stanna upp lite inför ämnet och hjälpa dig att berätta. Man kan även använda samma metod med närstående.
Du kan också ta med en närstående som känner till din situation till mottagningen. Hen kan då hjälpa dig att berätta för yrkespersonalen.
Kom ihåg att det aldrig är för sent att prata om det. Om yrkespersonalen inte har kommit på att fråga dig, eller om du inte själv ännu har vågat berätta, så kan du alltid ta upp saken genom att säga till exempel: “Jag glömde säga en viktig sak.”
Kom ihåg
Du gör yrkespersonalen en tjänst genom att ärligt berätta om din självdestruktivitet eftersom de då kan hjälpa dig bättre.
Upplevelser av att söka hjälp
“Det tog flera år för mig att söka hjälp. Till sist hamnade jag i en situation där man ringde efter ambulans och jag fick tvångsvård. På så sätt fick jag äntligen hjälp utav sjukvården. Innan det hade jag inte berättat om hur jag verkligen mår för några utomstående, inte ens för mina vänner eller min familj, så det kändes jobbigt. Jag var rädd att man inte skulle ta mig på allvar och jag skämdes över mina tankar.”
“Först ordnade mina föräldrar en träff hos en skolpsykolog för “nervositet”. Efter det bad jag själv en hälsovårdare om hjälp, eftersom jag upplevde att jag inte längre klarade av mina självdestruktiva tankar. Det faktum att jag redan hade träffat en psykolog sänkte tröskeln för att kontakta en hälsovårdare.”
“Jag har alltid ringt någon till sist. Ibland klarar jag inte av att prata med nära anhöriga. Då har jag ringt till kristelefonen. En gång ringde jag själv till nödcentralen i en akut situation och fick hjälp på så sätt.
Det kan vara svårt att be om hjälp på grund av att man skäms, men det finns inget att skämmas för när det gäller självskadebeteende.
Ibland kan det kännas som att man inte vill besvära andra med sina problem. Jag lovar att alla nog lyssnar på en anhörig som har självdestruktiva tankar och planer.”
Erfarenheter av vad som har hjälpt
“Det som har hjälpt mig är att jag vågade sätta in mig i ämnet och insåg att andra också är med om samma sak. I självdestruktiva stunder hjälper det att koncentrera sig på något annat och vänta på att de starkaste känslorna går över.”
“Jag har lärt mig att identifiera hur jag mår. Jag kan känna igen när det finns en risk för självdestruktiva tankar. Då berättar jag det för en familjemedlem. Jag berättar att de inte får lämna mig ensam och att jag till exempel inte får köra bil.”
“Andningsövningar hjälper. Jag pratar också mycket med anhöriga om hur jag mår.”
“Under självdestruktiva perioder har det varit väldigt viktigt för mig att lyssna på musik och gå på promenader. Tanken på att mina anhöriga skulle lida om jag dog har hållit mig vid liv. Samtalsstöd har fått mig att börja må bättre då jag kunnat berätta om det här för någon.”
“Jag har haft hjälp av lugnande läkemedel, avslappning och av att jag tvingar mig själv att komma på några positiva saker som jag kan tänka tillbaka på eller drömma om.”
“Någonstans ur mitt innersta har jag grävt fram en tro på att det här kommer att gå över, och att bättre tider väntar. Jag minns att jag redan i barndomen kände en stark livslust och en stor inre glädje samt ett intresse för omvärlden. Nyfikenheten och den där glädjen har övervunnit mörkret, men kampen har varit svår. Jag har blivit hjälpt av mina vänner, min lekfullhet, dikter, andras berättelser och mina livserfarenheter.”
Hur kan Psykporten.fi hjälpa?
Symtomtest
Med hjälp av symtomtesten kan du bedöma hur allvarliga dina symtom är. Utgående från dina svar får du tips på vad du kan göra för att underlätta din situation.
Egenvårdsprogram
Om du är orolig över din psykiska hälsa eller har lindriga symtom så kan egenvårdsprogrammen hjälpa dig att må bättre. Egenvårdsprogrammen innehåller information och övningar. Kolla in egenvårdsprogrammet för:
Nätterapi
Nätterapi går ut på att man gör olika uppgifter på egen hand. En nätterapeut ger respons på de uppgifter som du gör och svarar på dina frågor. Nätterapeuten har specialiserat sig på den typen av symtom som du har. Du behöver en läkarremiss för nätterapi.
Nätterapin för unga med social ångest är avsedd för 13–17-åringar. De övriga nätterapierna är avsedda för personer över 16 år.
