Vad är ett självdestruktivt tillstånd?

Inte ens under de svåraste perioderna ser självskadebeteendet lika ut från en stund till en annan. Oftast mår man emellanåt lite bättre, och emellanåt lite sämre.  

Känslan av kontroll varierar också. Ibland kan det kännas som att man mår väldigt dåligt och är utlämnad åt de självdestruktiva impulserna. I andra stunder känns det självklart att man kan påverka hur man mår, och att man inte måste agera enligt tankarna. 

Självdestruktivt tillstånd 

Ett självdestruktivt tillstånd är ett tillstånd där de självdestruktiva impulserna är kraftiga, och risken för självmordsförsök oerhört hög. 

I ett självdestruktivt tillstånd upplever man mycket kraftig psykisk smärta. Det känns ofta som att man har hamnat i en återvändsgränd och att självmord är den enda lösningen. 

När tillståndet har lättat kan de känslor och handlingar som var aktuella under det självdestruktiva tillståndet kännas avlägsna, främmande eller skrämmande. 

I ett självdestruktivt tillstånd gör den extrema psykiska smärtan det svårt att tänka

• Det är som att personen har tunnelseende. Hen uppfattar inte sin omgivning som vanligt, utan fokuset är begränsat till smärta och lidande. Allt känns svart, tomt, meningslöst eller hopplöst. 
• Det är svårt eller omöjligt att byta perspektiv eller vara flexibel i sin problemlösning. Därför ser hen ingen väg ut ur återvändsgränden. 
• Tankesättet är svartvitt och oflexibelt. Det känns som att det bara finns två alternativ: att lida för evigt, eller att fly in i döden. 
• Upplevelsen av tid förändras. Det kan kännas som att tiden rinner ut och att man måste hitta en snabb lösning. Å andra sidan är det omöjligt att begripa att det plågsamma nuet inte kommer att vara för evigt. 
• I ett självdestruktivt tillstånd är det ofta omöjligt att komma ihåg sina bättre stunder, anhöriga som bryr sig om en, eller att minnas sina egna mål, trots att allt detta annars känns viktigt. 
• Ett självdestruktivt tillstånd inbegriper ofta också en upplevelse av att man tappar kontakt med andra, omgivningen och ibland till och med sin egen kropp.  

Självskadebeteende är ett flyktigt, inte permanent, tillstånd

Självdestruktiva tankar är alltid ett allvarligt tecken på lidande. De leder dock inte alltid till ett självdestruktivt tillstånd. 

Ofta kan man kontrollera de självdestruktiva tankarna tills de försvinner. Det är därför de flesta som tänker på självmord aldrig går så långt som att försöka ta sitt liv.  

Om de självdestruktiva tankarna leder till ett självdestruktivt tillstånd är risken för självmordsförsök hög. 

Även ett självdestruktivt tillstånd kan dock vara tillfälligt. När man har kommit ur det upplever man ofta sin situation, sina alternativ och sina möjligheter att få hjälp på ett helt annat sätt än i det självdestruktiva tillståndet. 

Det viktigaste är att vara i säkerhet 

De flesta personer som har överlevt ett självmordsförsök är senare lättade över att den självdestruktiva handlingen inte ledde till döden. När man är i ett självdestruktivt tillstånd bör man därför framför allt hålla sig säker. 

Hur kan man komma ur ett självdestruktivt tillstånd? 

För att förhindra självmord är det viktigt att försöka förebygga att de självdestruktiva tankarna och de dåliga måendet övergår till ett självdestruktivt tillstånd. 

Dessutom är det viktigt att hitta sätt att hålla sig säker under det självdestruktiva tillståndet. De här metoderna används om man inte lyckas förebygga det självdestruktiva tillståndet. 

I ett självdestruktivt tillstånd kan man känna att man måste lösa situationen direkt, och att den enda lösningen är självmord. Då är det viktigt att försöka skjuta upp de självdestruktiva handlingarna, åtminstone en stund i taget, tills det självdestruktiva tillståndet har gått över.