Selektiv mutism hos barn

Ett barn med selektiv mutism klarar av att tala normalt i vissa situationer på liknande sätt som andra barn. Däremot är det konsekvent svårt för barnet att våga tala i vissa specifika sociala situationer. Barnet talar då inte alls (tiger) eller yttrar endast enstaka ord.

I regel går det bra att tala hemma. Svårigheten att tala framträder däremot ofta på daghemmet eller i skolan.

Vilka är symtomen på selektiv mutism?

Barnet tiger alltid eller är mycket fåordig i vissa sociala situationer eller med vissa personer.

I situationer där barnet har svårigheter att tala kan barnet även ha svårt att 

• ta ögonkontakt
• använda icke-verbal kommunikation såsom kroppsspråk samt gester, peka på saker, nicka eller skaka på huvudet
• hosta, nysa, skratta högt eller gråta

Det är inte så att barnet skulle vägra tala eller medvetet välja att inte tala. Selektiv mutism handlar om en oförmåga att tala i situationer som väcker ångest. Barnet är rädd för att tala i vissa situationer, på samma sätt som en person som lider av flygrädsla är rädd för att flyga.

En situation där barnet förväntas tala kan hos barnet väcka exempelvis

• ångest
• spänningar i kroppen
• hjärtklappning
• obehagliga känningar i munnen, nacken eller halsen

Barnet försöker instinktivt undvika dessa symtom.

Ett barn som inte talar verkar ofta uttryckslöst eller stelt. Detta kan misstolkas som trots.

Barnet kan inte förklara vad som orsakar ångestreaktionen. Barnet är rädd för att hamna i situationer där hen förväntas tala.

Det blir i längden väldigt påfrestande för barnet att försöka klara av olika sociala situationer där hen inte klarar av att prata. Denna stress på t.ex. daghemmet eller i skolan kan hemma ta sig uttryck som irritabilitet och trots.

När är det fråga om selektiv mutism?

• Barnet har inga svåra problem med språklig produktion och förståelse.
• Oförmågan att tala förekommer konsekvent i vissa situationer där barnet förväntas tala, även om barnet kan tala i andra situationer.
• Oförmågan att tala har pågått i över en månad och det är inte fråga om de första veckorna på daghemmet, i skolan eller i en ny grupp.
• Störningen förklaras inte av en genomgripande utvecklingsstörning.
• Störningen förklaras inte av att barnet har dåliga kunskaper i språket ifråga.

Symtomen börjar vanligtvis i åldern 3–5. Selektiv mutism är dubbelt så vanligt hos flickor som hos pojkar. Det är vanligt att barnet även har andra ångeststörningar samtidigt.

Vad beror selektiv mutism på?

Det finns många olika och individuella orsaker till selektiv mutism. Tillståndet beror inte på en enda specifik orsak.

Exempel på riskfaktorer  

• barnets tendens att på grund av sitt temperament få ångest och bli orolig i nya situationer
• en försenad utveckling
• brister i social kompetens
• språkliga svårigheter
• blyghet, social ångest eller psykiatrisk sjukdom i den närmaste släkten
• miljöfaktorer

Hur kan jag stöda mitt barn?

För att hjälpa barnet är det viktigt att vuxna

• är empatiska och medkännande samt bemöter barnet på ett sensitivt sätt
• stöder och uppmuntrar barnets initiativförmåga och delaktighet
• visar uppskattning för barnet samt ser till att barnet i sociala situationer kan känna sig avslappnad och kompetent
• minskar det yttre kravet på att tala
• övar på interaktionssituationer med barnet, t.ex. med hjälp av olika spel, lekar och humor
• gradvis utsätter barnet för situationer där hen förväntas tala

Det är viktigt att berätta för barnet att

• den vuxna vet att det skrämmer barnet att behöva tala eller att det känns svårt
• barnet inte är den enda som har dylika svårigheter
• barnet gradvis kan öva på att tala och kan tala när hen är redo
• svårigheterna säkert kommer att lätta så småningom

Man får inte pressa eller tvinga barnet att tala. Det ökar barnets interna konflikt och kan göra det ännu svårare för hen att tala.

Ta Psykporten till hjälp

Hjälp finns också i Psykportens egenvårdsprogram.

I egenvårdsprogrammet för barn med talängslan lär du dig olika sätt att hjälpa ditt barn att hantera och övervinna nervositet samt rädsla för att tala i sociala situationer.

Hur behandlas selektiv mutism?

Barnet kan vårdas på bästa sätt i sin vardagsmiljö. I vården deltar vårdgivaren samt barnets familj och de vuxna i daghemmet eller skolan.

Man kan tillämpa olika behandlingsmetoder i vardagen, i specifika grupper eller under individuella terapisessioner.

Det centrala i behandlingen är

• att exponera barnet för situationer där hen förväntas tala
• att stärka barnets sociala färdigheter
• att behandla eventuella underliggande problem med språk eller interaktionsförmåga

När och var kan jag söka hjälp?

Man kan söka hjälp på hälsocentralen eller rådgivningen. Ju tidigare behandlingen påbörjas, desto bättre blir resultaten. Därför är det bra att söka hjälp så tidigt som möjligt.

Om symtomen blir långvariga och barnet fortfarande inte talar kan det leda till att barnet antar en roll som stum. Det är svårt att ge upp denna roll och barnet känner sig otillräckligt.

Om barnet inte har pratat något i en ny omgivning under en månads tid är det bra att fundera på hur närstående vuxna kan stödja barnet.

Om barnet fortfarande inte talar normalt efter 2–3 månader är det skäl att söka hjälp och utreda barnets symtom noggrannare.

Behovet av hjälp beror på följande:

• Hur omfattande är stumheten?
• Hur länge har den pågått?
• Hur påverkar den barnets liv?

Puheeksi ry

Puheeksi ry tillhandahåller information (på finska eller engelska) och kamratstöd till familjer med barn eller unga med selektiv mutism, dvs. ofrivillig tystnad. Föreningen stödjer också ungdomar och vuxna som har liknande svårigheter.